kroppen protesterar mot nutiden, tvingar fram minnena av vad den blev utsatt för i dåtiden. halsen värker, hjärnan är en dimma och tankebanorna trasslar in sig i varandra. jag känner hur en hand kramar om min strupe och när den släpper spyr jag av rädsla. det är då jag förstår att det var just så det var. när kroppen säger: jag är så rädd att jag måste spy.

det finns inget idag som kan göra mig så rädd. jag har en vuxen kropp som kan försvara sig nu. det var annorlunda då. jag kunde inte säga nej för det fanns ingen annan väg än att ta sig igenom. jag höll tillbaka gråten, höll tillbaka illamåendet, höll tillbaka rädslan, höll tillbaka orden, höll tillbaka mig. och idag spyr jag. för att den där rädslan måste ut. som om allt måste ut.

som om allt måste ut.