jag frågar om hon kan hålla fredagstiden för mig ett dygn och hon säger ja. ett dygn senare tänker jag svara men då uppstår det en krissituation hos henne och hon kan inte prata. när jag sen bekräftar att jag vill ha den tiden finns den inte längre. och det är så tomt nu. så ödsligt i mig. jag är så osäker och rädd och jag drar i trådar i en relation där jag är rädd. och jag behöver någon. men jag tänker tystna nu. jag tänker inte ta platsen som jag inte får, som avvisas mig. jag orkar inte vara i strid för min rätt längre. jag tänker att jag ska bege mig iväg. att det är den bästa lösningen nu. jag orkar inte med kriser och sådant som upplöser mig i tomheten efter något jag behövde, något jag längtade efter. jag har gjort det så många gånger förr och det går inte en gång till.