ibland gör jag små saker som påminner mig om vilka som är de biologiska föräldrarna. ni vet, såna där små grejer som man tar efter. som hur jag städar eller att jag använder foten istället för handen när jag ska stänga en låda. så små gester. eller ett ord som används som påminner om att just han som kallade sig pappa brukade säga så. jag blir ambivalent då. jag undrar vad jag ska känna. jag känner vemod och jag känner samhörighet. jag vill känna förakt och avstånd. jag vill inte känna igen de där små egenheterna. jag vill inte påminnas. för då saknar jag. jag saknar just den isolerade företeelsen. en fot som skjuter igen en låda i byrån. jag saknar inte övergreppen, våldet, manipulationen, övergivandet och frånvaron av känslor. kan jag sakna hans ögon med glimten i ögat och samtidigt förskräckas över hur de ibland hade en skrämmande ton? kan de fina stunderna finnas eller måste jag förgöra dem också?