jag gör mig inte begriplig och det går inte. inget av detta är begripligt. jag skriver ut till tomheten. jag orkar inte vara ensam så jag skriver. jag skriver för det finns så få människor jag vågar prata med. det är svårt att bära en historia som jag inte orkar bära själv, men som ibland är ännu tyngre för andra att bära. det har hänt för många gånger. någon byter samtalsämne, någon säger att jag är gränslös, någon går sin väg utan ett ord, någon hittar på en konflikt för att slippa säga att den inte orkar, någon säger att vi kan umgås bara vi inte pratar om såna där tunga saker.

det bor ett allvar i mig. innan jag träffade de människor som är en del av mitt liv idag fanns det bara allvar. i två tredjedelar av mitt liv fanns det bara allvar. och du behöver inte bära det. det är inte tungt längre. jag överlevde. om du lyssnar, om du orkar se när något oroar mig, om du vågar fråga vad som är på tok och vad som är svårt idag. då ger du dubbelt så mycket ljus än det dubbla mörker som blir av att du vänder dig bort.

jag var inte inlåst i ett mörkt hål med hemska människor i min barndom. jag lyssnade på Spice Girls, samlade pogs, hoppade hage, sjöng på skolavslutningar och spelade fotboll. men jag hade också föräldrar som rättfärdigade övergrepp och som inte hade några gränser. jag levde i en stor ensamhet som jag inte förstod mig på. och jag överlevde den. jag överlevde, och det kommer alltid vara en stor del av vem jag är. precis som att du minns din barndom; vännerna du lekte med, dina föräldrars skilsmässa, när din farfar dog, när din lillebror skadade sig och hamnade på sjukhus. jag minns min barndom. jag minns granntjejens leende, mormors sång, vattenkrig, mammas psykiska terror, när jag lärde mig klockan, rädslan för att mamma skulle dö, liljekonvaljerna, när vi gjorde om köket, kurragömma, lådbilen vi byggde, pappas stora kropp ovanpå min lilla. jag minns allt det. för allt det är den jag är idag.

vilket mörker bor i dig som du behöver se och tala om?