det är när jag får svar från extramamman som det brister. när jag har stängt världen ute och gått i mitt arga, och så skriver hon om kärlek. och det är ju då jag förstår vad allt det här handlar om. självföraktet. att jag återigen fallit in i det. det har varit en process, många saker har påverkat mig hit. jag har svårt att se dem tydligt, men de finns där som små glimtar. och de senaste dagarna har jag varit så långt in i det, i skammen över mig, i tvivlet på om jag duger något till alls, och så har jag fått så många pikar som jag inte har orkat se det fina i, för det har bara gjort ont. när det blir så orkar jag inte se mig själv speglas i andra människor. jag orkar inte möta någon annan för det är så mycket rädsla i det. jag måste skydda mig då. som jag gör nu. idag behöver jag skriva ner vad jag inte tycker om med mig. vad som skaver och blir för svårt. vad som blir självförakt. imorgon ska jag skriva allt som är bra med mig. för det finns ju faktiskt sånt.