• jag vill gott
• jag är bra på att skriva, har ett eget språk
• jag är miljövänlig
• jag är bra på att sprida glädje
• jag är pedagogisk
• jag ser strukturer
• jag har en vilja att hjälpa andra
• jag reagerar på orättvisor
• jag är kreativ
• jag har överlevt helvetet
• jag är bra på att ge råd
• jag är modig
• jag är empatisk
• jag är vacker
• jag är trevlig, typ alltid.
• jag är målinriktad
• jag har en stark disciplin
• jag har fotografiskt minne
• jag har en järnvila

• jag tar saker på för stort allvar
• jag analyserar för mycket
• jag har svårt för att "bara vara"
• jag bryr mig för mycket om vad andra människor tycker
• jag är bitter för att jag inte har en biologisk familj att räkna med
• jag känner mig ofta ensam
• jag är egoistisk, tänker för mycket på mig själv
• jag säger ofta för mycket, pratar för mycket
• jag är för dominerande i sociala sammanhang
• jag låter min negativa energi gå ut över andra
• jag har en sjuk kropp som inte fungerar som jag vill
• jag är så osäker på hur man gör de enklaste saker, som att göra rent spisplattor eller hacka grönsaker att jag inte vågar göra dem. och jag skyller på att jag inte fick lära mig det.
• jag tar kritik för hårt, som en kniv i hjärtat
• jag räcker inte till för att ta hand om mig
• jag tänker ibland att jag inte borde ha kvar min katt
• jag är dålig på att lyssna in andra och ställa frågor
• jag förväxlar oro med att bli överkörd
• jag tål inte besvikelse, brutna löften eller brutna förhoppningar
• jag är dålig på att laga mat
• jag är för trött för att förstå humor oftast
• jag är alldeles för prestationsinriktad
• jag gör för mycket
• jag ser ibland ner på folk som inte tycker som jag
• jag kan vara manipulativ på ett sätt som blir konstigt
• jag låtsas som att jag kan saker som jag inte kan

det är när jag får svar från extramamman som det brister. när jag har stängt världen ute och gått i mitt arga, och så skriver hon om kärlek. och det är ju då jag förstår vad allt det här handlar om. självföraktet. att jag återigen fallit in i det. det har varit en process, många saker har påverkat mig hit. jag har svårt att se dem tydligt, men de finns där som små glimtar. och de senaste dagarna har jag varit så långt in i det, i skammen över mig, i tvivlet på om jag duger något till alls, och så har jag fått så många pikar som jag inte har orkat se det fina i, för det har bara gjort ont. när det blir så orkar jag inte se mig själv speglas i andra människor. jag orkar inte möta någon annan för det är så mycket rädsla i det. jag måste skydda mig då. som jag gör nu. idag behöver jag skriva ner vad jag inte tycker om med mig. vad som skaver och blir för svårt. vad som blir självförakt. imorgon ska jag skriva allt som är bra med mig. för det finns ju faktiskt sånt.

jag vet inte vad som är vad i de här reaktionerna. jag blir sämre i min pmds. hormonstyrd. depressiv. suicidal. aggressiv. jag blir en ond version av mig själv. och samtidigt, det finns så mycket som gör ont. så mycket besvikelse och tomhet att hantera, härbärgera. hur vet jag vad som tillhör vad? och just nu står jag knappt ut med att vara jag. så jag har stängt ute nu. avsagt mig social kontakt i två dagar. jag tänker att jag behöver skriva för att förstå vad det handlar om, så jag ska skriva här. där ingen läser, vad jag vet. jag behövde en ny plats, där jag slutar ta hänsyn och slutar bry mig om vad andra människor tycker. där jag är ärlig med mig själv. och kanske börjar se vad jag inte tycker om hos mig och varför. vad det är jag försöker fly ifrån. för jag blir så arg när jag får kritik, arg och rädd. skräckslagen. och så snart jag kan slutar jag med det jag fick kritik för. som att diskutera. jag vågar inte längre, för någon sa att det inte är någon idé, att jag tar det på för stort allvar, förändras. så jag stänger av den funktionen. någon sa att jag borde släppa tanken på att det finns något rätt sätt att göra saker på, så nu frågar jag inte längre. någon sa att jag var gränslös och nu håller jag en distans till min omgivning, skapar murar, för att inte invadera någons gränser. jag blir så rädd. för att vara någon som inte går att acceptera, att umgås med, att orka finnas i närheten av. jag blir tyst, för jag kan inte hantera det på något annat sätt. det där självföraktet, viljan att sjunka genom jorden, skammen över vem jag är. vad jag har varit med om. hur det har format mig. jag vill inte se det hända.

jag frågar om hon kan hålla fredagstiden för mig ett dygn och hon säger ja. ett dygn senare tänker jag svara men då uppstår det en krissituation hos henne och hon kan inte prata. när jag sen bekräftar att jag vill ha den tiden finns den inte längre. och det är så tomt nu. så ödsligt i mig. jag är så osäker och rädd och jag drar i trådar i en relation där jag är rädd. och jag behöver någon. men jag tänker tystna nu. jag tänker inte ta platsen som jag inte får, som avvisas mig. jag orkar inte vara i strid för min rätt längre. jag tänker att jag ska bege mig iväg. att det är den bästa lösningen nu. jag orkar inte med kriser och sådant som upplöser mig i tomheten efter något jag behövde, något jag längtade efter. jag har gjort det så många gånger förr och det går inte en gång till.

ibland gör jag små saker som påminner mig om vilka som är de biologiska föräldrarna. ni vet, såna där små grejer som man tar efter. som hur jag städar eller att jag använder foten istället för handen när jag ska stänga en låda. så små gester. eller ett ord som används som påminner om att just han som kallade sig pappa brukade säga så. jag blir ambivalent då. jag undrar vad jag ska känna. jag känner vemod och jag känner samhörighet. jag vill känna förakt och avstånd. jag vill inte känna igen de där små egenheterna. jag vill inte påminnas. för då saknar jag. jag saknar just den isolerade företeelsen. en fot som skjuter igen en låda i byrån. jag saknar inte övergreppen, våldet, manipulationen, övergivandet och frånvaron av känslor. kan jag sakna hans ögon med glimten i ögat och samtidigt förskräckas över hur de ibland hade en skrämmande ton? kan de fina stunderna finnas eller måste jag förgöra dem också?

jag gör mig inte begriplig och det går inte. inget av detta är begripligt. jag skriver ut till tomheten. jag orkar inte vara ensam så jag skriver. jag skriver för det finns så få människor jag vågar prata med. det är svårt att bära en historia som jag inte orkar bära själv, men som ibland är ännu tyngre för andra att bära. det har hänt för många gånger. någon byter samtalsämne, någon säger att jag är gränslös, någon går sin väg utan ett ord, någon hittar på en konflikt för att slippa säga att den inte orkar, någon säger att vi kan umgås bara vi inte pratar om såna där tunga saker.

det bor ett allvar i mig. innan jag träffade de människor som är en del av mitt liv idag fanns det bara allvar. i två tredjedelar av mitt liv fanns det bara allvar. och du behöver inte bära det. det är inte tungt längre. jag överlevde. om du lyssnar, om du orkar se när något oroar mig, om du vågar fråga vad som är på tok och vad som är svårt idag. då ger du dubbelt så mycket ljus än det dubbla mörker som blir av att du vänder dig bort.

jag var inte inlåst i ett mörkt hål med hemska människor i min barndom. jag lyssnade på Spice Girls, samlade pogs, hoppade hage, sjöng på skolavslutningar och spelade fotboll. men jag hade också föräldrar som rättfärdigade övergrepp och som inte hade några gränser. jag levde i en stor ensamhet som jag inte förstod mig på. och jag överlevde den. jag överlevde, och det kommer alltid vara en stor del av vem jag är. precis som att du minns din barndom; vännerna du lekte med, dina föräldrars skilsmässa, när din farfar dog, när din lillebror skadade sig och hamnade på sjukhus. jag minns min barndom. jag minns granntjejens leende, mormors sång, vattenkrig, mammas psykiska terror, när jag lärde mig klockan, rädslan för att mamma skulle dö, liljekonvaljerna, när vi gjorde om köket, kurragömma, lådbilen vi byggde, pappas stora kropp ovanpå min lilla. jag minns allt det. för allt det är den jag är idag.

vilket mörker bor i dig som du behöver se och tala om?

kroppen protesterar mot nutiden, tvingar fram minnena av vad den blev utsatt för i dåtiden. halsen värker, hjärnan är en dimma och tankebanorna trasslar in sig i varandra. jag känner hur en hand kramar om min strupe och när den släpper spyr jag av rädsla. det är då jag förstår att det var just så det var. när kroppen säger: jag är så rädd att jag måste spy.

det finns inget idag som kan göra mig så rädd. jag har en vuxen kropp som kan försvara sig nu. det var annorlunda då. jag kunde inte säga nej för det fanns ingen annan väg än att ta sig igenom. jag höll tillbaka gråten, höll tillbaka illamåendet, höll tillbaka rädslan, höll tillbaka orden, höll tillbaka mig. och idag spyr jag. för att den där rädslan måste ut. som om allt måste ut.

som om allt måste ut.

jag försöker minnas. jag försöker att inte minnas. jag vill inte, men jag måste. jag måste möta blicken på den där flickan. den tomma ihåliga blicken. chocken, tomheten. känslan när allt avstannar. bedövningen efter örfilen, efter första slaget. stålsättningen inför nästa slag. chocktillståndet som aldrig gick över. det som hände om och om igen. en dörr som slängs igen framför femåringen. en ensamhet så stor att det inte går att känna den. rädslan som försvinner in i kroppen, gömmer sig, blir hemlig och livsfarlig. jag gömmer mig där. jag vill inte vara med längre.

"gav du henne ett namn i tysthet, som du ristade in i ditt hjärta?" 

jag gav dig namnet Lily. och om du hade levt idag hade livet varit något annat. du hade inte haft det liv du förtjänar. älskade dotter, din död var för ditt bästa. jag kommer alltid sörja att du inte är här, att livet var så hårt att du blev dess offer. jag önskar fortfarande något annat, försöker fortfarande skapa något annat. jag minns dig nu, minns hur du kändes under mina revben. jag minns vad jag drömde om i vårt liv tillsammans. och hur tyst allt blev. hur tyst allt blev när du dog. när livet tystnade.