jag lever med garden uppe, med alla försvar redo för strid, vapen laddade. jag lever som om jag utkämpar ett krig. jag slänger tillbaka, drar in mig i resonemang och säger saker jag inte menar, passerar över gränser. tänker mig inte ens för, för jag ser ingen annan än mig. jag ser bara mitt lidande. rädslan för att bli övergiven. rädslan för att inte hinna före, parera orden som ska komma, orden som ska göra mig så illa att jag inte kan stå upp igen. orden som tar ifrån mig min värdighet. och de kommer.

jag sitter hemma i timmar och hör borrandet och slagen ovanför. försöker att inte gå sönder. är redan sönder. vaknade för tidigt, i spillror av gårdagens krig. jag är trött på krigen. trött på att utgå från det värsta, utgå från misstro och rädsla. men hon kan inte göra så, kan inte gå ifrån mig och låtsas som att inget hänt. jag kan inte, står inte ut, vill inte spela charader mer. jag vill inte äta mat med någon som jag tror hatar mig. jag vill inte sitta där i ensamheten med någon annan och svälja tårar och undra hur jag ska kunna straffa mig själv tillräckligt. och jag hör borren och det är som om den borrar i mitt huvud. det går inte att tänka.

"vi skulle bara ringa och säga god natt" säger hon och jag vet inte vad det innebär. för mig är det att prata kort om hur dagen har varit och sen säga god natt. ska vi bara säga god natt kan jag göra det som på morgonen, i ett sms. den lilla behöver höra rösten. jag vet det. kanske är det bara hon som ska ringa. just nu känns det som om jag ändå bara kan göra fel. jag vet att det är en gammal känsla, men den stämmer också nu. för jag gör faktiskt inget rätt just nu. enligt andra. jag är för självständig, eller för behövande. för glad eller för deppig. för inkännande eller för kall. för intensiv eller för passiv. jag gör för lite för systemet och då försöker jag göra mer och då är det för mycket. jag trycker i mig godsaker istället för mat eller försöker hålla mig utan mat för att slippa känna. jag pratar i telefon i timmar och tappar mig själv eller så ringer jag inte alls och stänger ute världen. jag hittar inga gränser.

• jag vill gott
• jag är bra på att skriva, har ett eget språk
• jag är miljövänlig
• jag är bra på att sprida glädje
• jag är pedagogisk
• jag ser strukturer
• jag har en vilja att hjälpa andra
• jag reagerar på orättvisor
• jag är kreativ
• jag har överlevt helvetet
• jag är bra på att ge råd
• jag är modig
• jag är empatisk
• jag är vacker
• jag är trevlig, typ alltid.
• jag är målinriktad
• jag har en stark disciplin
• jag har fotografiskt minne
• jag har en järnvila

• jag tar saker på för stort allvar
• jag analyserar för mycket
• jag har svårt för att "bara vara"
• jag bryr mig för mycket om vad andra människor tycker
• jag är bitter för att jag inte har en biologisk familj att räkna med
• jag känner mig ofta ensam
• jag är egoistisk, tänker för mycket på mig själv
• jag säger ofta för mycket, pratar för mycket
• jag är för dominerande i sociala sammanhang
• jag låter min negativa energi gå ut över andra
• jag har en sjuk kropp som inte fungerar som jag vill
• jag är så osäker på hur man gör de enklaste saker, som att göra rent spisplattor eller hacka grönsaker att jag inte vågar göra dem. och jag skyller på att jag inte fick lära mig det.
• jag tar kritik för hårt, som en kniv i hjärtat
• jag räcker inte till för att ta hand om mig
• jag tänker ibland att jag inte borde ha kvar min katt
• jag är dålig på att lyssna in andra och ställa frågor
• jag förväxlar oro med att bli överkörd
• jag tål inte besvikelse, brutna löften eller brutna förhoppningar
• jag är dålig på att laga mat
• jag är för trött för att förstå humor oftast
• jag är alldeles för prestationsinriktad
• jag gör för mycket
• jag ser ibland ner på folk som inte tycker som jag
• jag kan vara manipulativ på ett sätt som blir konstigt
• jag låtsas som att jag kan saker som jag inte kan

det är när jag får svar från extramamman som det brister. när jag har stängt världen ute och gått i mitt arga, och så skriver hon om kärlek. och det är ju då jag förstår vad allt det här handlar om. självföraktet. att jag återigen fallit in i det. det har varit en process, många saker har påverkat mig hit. jag har svårt att se dem tydligt, men de finns där som små glimtar. och de senaste dagarna har jag varit så långt in i det, i skammen över mig, i tvivlet på om jag duger något till alls, och så har jag fått så många pikar som jag inte har orkat se det fina i, för det har bara gjort ont. när det blir så orkar jag inte se mig själv speglas i andra människor. jag orkar inte möta någon annan för det är så mycket rädsla i det. jag måste skydda mig då. som jag gör nu. idag behöver jag skriva ner vad jag inte tycker om med mig. vad som skaver och blir för svårt. vad som blir självförakt. imorgon ska jag skriva allt som är bra med mig. för det finns ju faktiskt sånt.

jag vet inte vad som är vad i de här reaktionerna. jag blir sämre i min pmds. hormonstyrd. depressiv. suicidal. aggressiv. jag blir en ond version av mig själv. och samtidigt, det finns så mycket som gör ont. så mycket besvikelse och tomhet att hantera, härbärgera. hur vet jag vad som tillhör vad? och just nu står jag knappt ut med att vara jag. så jag har stängt ute nu. avsagt mig social kontakt i två dagar. jag tänker att jag behöver skriva för att förstå vad det handlar om, så jag ska skriva här. där ingen läser, vad jag vet. jag behövde en ny plats, där jag slutar ta hänsyn och slutar bry mig om vad andra människor tycker. där jag är ärlig med mig själv. och kanske börjar se vad jag inte tycker om hos mig och varför. vad det är jag försöker fly ifrån. för jag blir så arg när jag får kritik, arg och rädd. skräckslagen. och så snart jag kan slutar jag med det jag fick kritik för. som att diskutera. jag vågar inte längre, för någon sa att det inte är någon idé, att jag tar det på för stort allvar, förändras. så jag stänger av den funktionen. någon sa att jag borde släppa tanken på att det finns något rätt sätt att göra saker på, så nu frågar jag inte längre. någon sa att jag var gränslös och nu håller jag en distans till min omgivning, skapar murar, för att inte invadera någons gränser. jag blir så rädd. för att vara någon som inte går att acceptera, att umgås med, att orka finnas i närheten av. jag blir tyst, för jag kan inte hantera det på något annat sätt. det där självföraktet, viljan att sjunka genom jorden, skammen över vem jag är. vad jag har varit med om. hur det har format mig. jag vill inte se det hända.

jag frågar om hon kan hålla fredagstiden för mig ett dygn och hon säger ja. ett dygn senare tänker jag svara men då uppstår det en krissituation hos henne och hon kan inte prata. när jag sen bekräftar att jag vill ha den tiden finns den inte längre. och det är så tomt nu. så ödsligt i mig. jag är så osäker och rädd och jag drar i trådar i en relation där jag är rädd. och jag behöver någon. men jag tänker tystna nu. jag tänker inte ta platsen som jag inte får, som avvisas mig. jag orkar inte vara i strid för min rätt längre. jag tänker att jag ska bege mig iväg. att det är den bästa lösningen nu. jag orkar inte med kriser och sådant som upplöser mig i tomheten efter något jag behövde, något jag längtade efter. jag har gjort det så många gånger förr och det går inte en gång till.

ibland gör jag små saker som påminner mig om vilka som är de biologiska föräldrarna. ni vet, såna där små grejer som man tar efter. som hur jag städar eller att jag använder foten istället för handen när jag ska stänga en låda. så små gester. eller ett ord som används som påminner om att just han som kallade sig pappa brukade säga så. jag blir ambivalent då. jag undrar vad jag ska känna. jag känner vemod och jag känner samhörighet. jag vill känna förakt och avstånd. jag vill inte känna igen de där små egenheterna. jag vill inte påminnas. för då saknar jag. jag saknar just den isolerade företeelsen. en fot som skjuter igen en låda i byrån. jag saknar inte övergreppen, våldet, manipulationen, övergivandet och frånvaron av känslor. kan jag sakna hans ögon med glimten i ögat och samtidigt förskräckas över hur de ibland hade en skrämmande ton? kan de fina stunderna finnas eller måste jag förgöra dem också?